Jösses! Jag har inte "bloggat" på länge. Men det har varit så mycket denna veckan, så jag har inte hunnit ta mig i kragen för att sätta mig och skriva i min blogg.
I vilket fall som helst, så var Torsdagen 15/11, den tyngsta dagen på länge, då begravdes Carina. Hon hade själv skrivit ner sin önskan om hur hon ville ha sin begravning, trots att hon var så ung. Det gjorde hon strax efter att hennes pappa gått bort.
Kistan var vit, med vaniljgula rosor som dekoration, 2 st levande ljus på kistan och ett par änglar också, såklart. Och en liten teckning från hennes yngste son, Calle. Sen var det massor av vackra buketter och kransar i kyrkan. Det kändes så fruktansvärt overkligt, att försöka ta in i hjärnan att "Carina" ligger död i kistan, ofattbart, så känner jag fortfarande. Tänker ibland tillbaka på telefonsamtalet jag fick ifrån Carinas syster Monica, 2 dagar efter att hon gått bort, där hon säger att Carina är död... allt blev bara tomt och kallt innombords..
Iallafall, tillbaka till begravningen. Mycket vacker musik spelades också. "What a wonderfull world" och "The Rose" spelades på saxofon, så vackert! När vi gick fram till kistan spelades "Tears in heaven" och "Tröstevisa". Sen var det solosång, "Jag har hört om en stad" Och ett par Psalmer som för mig var okända., men mycket vackra texter. Ja, det var en tung dag, att behöva se hennes pojkar stå och gråta vid hennes kista, medans moster tröstar dom så gott hon kan, så orättvist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar